Mitt första Timbuktu-minne
När jag gick i femman på Sofiebergsskolan hörde jag Timbuktu för första gången. Veronika hade spelat in "The Botten Is Nådd" på sin Sony Ericsson-telefon (som för övrigt var typ det ballaste som fanns då) har jag för mig. Jag tror att det här var innan mp3-filerna slog igenom ordentliget för det var en inspelning. Jag kommer ihåg att vi stod lutade mot den gula träväggen en hel rast och memorerade texten, trots den bristande ljudkvalitén. Vi rappade om bakfylleångest innan vi ens visste vad häxblandning var och kände oss helt sjukt tuffa.
Men jaaa jag kommer ihåg! Åh :D Tänkte på det för bara några dagar sedan (hör och häpna!)
mitt bästa timbuktu-minne var när du, jag och jens stod med lagom avstånd till scenen, sisådär en halvmeter. längtar så innerligt tillbaka till den höstkvällen då mitt hjärta fylldes av timbuktus ljuva toner och livets egen berusning
mitt bästa timbuktu-minne var från fyrtiofyran-spelningen, det var som om mitt hjärta fylldes av livets egen berusning och mitt i allt stod du, jag & jens med lagom avstånd till scenen, sisådär en halvmeter ifrån. jag känner den lyckokänslan som stod en upp till halsen bara av att tänka på det.
dubbelt upp, dubbelt bra, samma innerbörd
